"En kille i klassen drog ett skämt om att vi drack mjölken direkt från spenen. Att vi levde på det viset. Som kalvar. Så såg jag mig själv sen. Mjölkstinn raglade jag in på bussen. Munnen fortfarande varm från spenen."
Ellen återvänder till bondgården där hon växte upp. Det är semestertider och de nya ägarna av barndomshemmet visar sig vara bortresta. Hon tar sig in i huset, bara för att se sig om, men så har hon stannat en natt och dagarna i huset blir fler. Vem kan egentligen säga att platsen inte är hennes? Hon har den ju med sig överallt. Korna är borta nu, den lilla gården är nedlagd, men mjölken rinner fortfarande från mungiporna som då hon var barn, gödsellukten sitter i näsan.
Mjölkat är en sinnlig, påtagligt kroppslig roman som rör sig mellan ett nu och ett då, om identifikationen med ett förflutet som man samtidigt gjort allt för att lämna bakom sig.
